Problem i hemmet hos föräldrar eller barn ska utredas av de sociala myndigheterna om misshälligheterna befaras leda till skador för barnen. Antalet anmälningar om barn som misstänks fara illa har ökat under senare år.
Kommunerna har stor handlingsfrihet när det gäller att tolka lagen och utforma eventuella insatser. Hur två kommuner praktiserar denna frihet undersöktes i ett projekt vid Socialhögskolan i Stockholm. Under två månader följdes anmälningar på två socialkontor. Barnen det handlade om var 0 till 18 år.
Vad händer med anmälningar och ansökningar som rör barn? Trots lagstiftningens betoning av välfärdperspektivet och kommunernas stora handlingsutrymme är det begränsade resurser som styr. Familjer och barn sorteras hårdhänt.
Sjuttio procent av 260 anmälningar och ansökningar vid de två socialkontoren utreddes inte. Hälften av de 260 fallen hade varit aktuella tidigare, och mer än hälften anmäldes för sammansatt problematik. Det gällde konflikter i familjen, de ungas asocialitet och skolproblem. Övergrepp förekom i minst utsträckning. Dessa fall visade dock det starkaste sambandet med utredning, mer än 75 procent utreddes.
Föräldrarnas vanvård, barnens eget missbruk eller asocialitet uppfattas inte som allvarliga risker för barns utveckling. Inte heller tycks barnens ålder påverka om utredning inleds eller inte. Anmälan från skola och socialtjänst (inte polisen), som rör flickor innebär att utredning inleds i högre utsträckning än annars.
Nittio procent av barn som anmäls av polis på grund av asocialitet utreds inte. Det ekonomiska trycket tvingar alltså fram en hård prioritering med risk för att fel grupper inbegrips eller utesluts. Huvudorsakerna till att barn som utreds inte får bistånd är att lämplig insats inte kan erbjudas, och att de som finns redan hade prövats. Skälen är inte föräldrarnas bristande samarbete.
Repertoaren av åtgärder är förvånansvärt ensidig. Det vanligaste är stödsamtal. Nästan lika vanligt är placering på behandlingshem. Insatserna ter sig antingen ”lösa i kanten” eller mycket omfattande. Frågan är om den insatsrepertoar som erbjuds passar den utsatta situation som familjerna lever i; många av dem har flera utredningar bakom sig.
Slutsatsen är kritisk: utifrån det fåtal barn och familjer som kvalificerar sig för åtgärder inom social barnavård kan både den alltför lösliga och den alltför ingripande insatsrepertoaren ifrågasättas.
Projektledare: Tommy Lundström
Institutionen för socialt arbete,Socialhögskolan, Stockholms universitet
Tel: 08-674 73 64
E-post: 
