Paul Lichtenstein, november 2009
Hur utvecklas människan? Den frågan har följt Paul Lichtenstein under hela hans forskarkarriär. För att hitta svaren studerar han både arv och miljö.
Idag är Paul Lichtenstein professor i genetisk epidemiologi vid Karolinska institutet. Forskarbanan var dock inget självklart val.
– Jag tänkte nog mig som en byråkrat inom statsapparaten. Någon som gjorde utredningar på socialdepartementet.
När Paul Lichtenstein ändå slog in på forskarspåret var det som sociolog. Han anställdes för att ta hand om data om tvillingar och ville då börja doktorera på materialet.
– På den tiden hade jag fortfarande en väldigt sociologisk syn på omvärlden. Den gick ut på att sociala faktorer som faderns sociala klass hade en avgörande betydelse för hur vi blev som människor.
Vändpunkten kom när Paul Lichtenstein skulle studera orsakerna till människors val av yrke och utbildning. Till sin förvåning upptäckte han att valet inte bara var ett resultat av miljön. Även genuppsättningen spelade roll för människors val.
– Sedan dess har mitt spår varit att försöka integrera och förstå sociala och genetiska faktorer tillsammans. Det går inte att titta på bara det ena eller andra.
Mode i forskningen
Debatten om arv och miljö är ett exempel på att det kan gå mode i forskningen, menar Paul Lichtenstein.
– När jag började forska på 1980-talet var det miljöfaktorer som gällde. Då blev man kallad både genetisk determinist och andra mindre trevliga saker när man sa att det även finns genetiska faktorer att ta hänsyn till.
Idag står han på andra sidan i debatten och påminner om att det faktiskt finns miljöfaktorer som också har betydelse för människans utveckling.
– Det är förvånansvärt hur svårt människor har att hålla båda sakerna i huvudet samtidigt. Men jag tror det är en djupt mänsklig egenskap att man vill fokusera på en fråga i taget.
Samma grundfråga
Genom åren har Paul Lichtensteins forskning främst rört utvecklingspsykologi och utvecklingspsykiatri. Hur utvecklas människan och vilken roll spelar arv och miljö för utvecklingen?
– Varför blir vi som vi blir? Det är grundfrågan som jag alltid haft med mig.
Han studerar bland annat hur problembeteende hos barn och ungdomar utvecklas. Det kan handla om ADHD, autism, antisocialt beteende, rädslor och fobier.
I sin forskning använder sig Paul Lichtenstein av befolkningsregister för att kunna följa människor över lång tid. Han är ansvarig för det svenska tvillingregistret som är en unik tillgång i forskningen om arv och miljö. Men Paul Lichtenstein och hans kolleger gör också stora kliniska undersökningar där de tar in tvillingar med den här typen av problem och följer dem i longitudinella studier.
– Med stöd från FAS har vi följt 1 500 tvillingpar från 8 till 20 års ålder och undersökt dem vid fyra olika tillfällen. Förhoppningsvis blir det också ett femte tillfälle inom ett par år så att vi kan se hur det går för dem i vuxenlivet.
En viktig fråga är det eventuella sambandet mellan ADHD och utveckling av kriminalitet.
– Där misstänker jag att vi kommer att få andra resultat än folk förväntar sig. Det är inte helt självklart att ADHD är det neuropsykiatriska problem som orsakar kriminalitet senare i livet. Det kanske är andra faktorer som ligger bakom den utvecklingen.
Genetiskt överlapp
Den aktuella studien (Twin study of CHild and Adolescent Development, TCHAD) är relativt liten. Forskarna har därför startat en ny och större studie (Child and Adolescent Twin Study in Sweden, CATSS) där de kommer att följa upp barnen när de är 9, 15 och 18 år. Den nya studien omfattar ett mycket större material som gör det möjligt att få med fler barn som har en ADHD-diagnos (inte bara symtom på ADHD).
– Jag fyller 50 snart och känner mig för gammal för att göra dåliga studier. Ska vi göra något så ska vi göra något som har betydelse och som leder någonstans, betonar Paul Lichtenstein.
Forskarna har också tittat på ärftligheten för neuropsykiatriska sjukdomar. När det gäller ADHD beror 65 procent på ärftliga faktorer. Det finns även ett genetiskt överlapp mellan olika neuropsykiatriska problem.
– Man har inte bara en känslighet för ADHD utan också för autismspektrumstörningar som har samma genetiska bakgrund.
Resultaten visar på hur komplex verkligheten ofta är. Det finns sällan några enkla svar, konstaterar Paul Lichtenstein.
– Det stora problemet inom barnpsykiatrin är att man velat ha renodlade diagnoser. Men det finns knappt några barn som bara har en typ av problem.
Ta fram ny kunskap
En drivkraft för forskningen är att ta fram kunskapsunderlag. Forskarna publicerade nyligen två studier som kommer att ligga till grund för framtida beslut.
– Vi har tittat på schizofreni och bipolär sjukdom med epidemiologiska och molekylärgenetiska metoder. Då har vi sett ett gemensamt genetiskt ursprung för båda sjukdomarna. Det kommer att få stor betydelse för framtida klassificering av sjukdomen.
Paul Lichtensteins forskargrupp har också undersökt sambandet mellan schizofreni och risken för våld. En vanlig föreställning är att personer med schizofreni ofta begår allvarliga våldsbrott. Det finns också en förhöjd risk för våldsbrott bland schizofrenipatienter.
Men när forskarna tittade närmare på sambandet såg de att den förhöjda risken var kopplad till deras drogmissbruk. Risken för våldsbrott bland schizofrenipatienter som inte missbrukar droger är inte högre än bland normalbefolkningen.
– När man idag gör riskbedömningar tittar man bara på psykosdiagnosen och inte på andra faktorer runt i kring. Samtidigt vet vi att alkohol utgör den största riskfaktorn för våldsbrott.
Följa upp socialtjänsten
I Sverige blir omkring sju procent av alla barn (0–18 år) föremål för någon form av åtgärd från socialtjänsten. Det kan handla om kriminalitet eller psykisk sjukdom hos föräldrarna eller barn som utvecklat ett antisocialt beteende.
– Detta är en mycket stor verksamhet, men man har väldigt liten eller ingen uppföljning av vad som görs eller vad som fungerar. Det är en stor skandal!
Paul Lichtenstein menar att många åtgärder inom socialtjänsten bygger på lokala traditioner och vad man tror är bra behandlingar.
– Det finns ett problem inom den här branschen. Och det är att dessa människor är oerhört goda. Därför tror de att allt de gör är gott.
Paul Lichtenstein menar att registerforskning vore ett utmärkt sätt att skaffa sig större kunskap om vilka åtgärder och behandlingar som verkligen fungerar.
– Våra sjukvårdsregister har gjort mycket för att utveckla olika behandlingsmetoder. Jag tycker inte att det finns något försvar för att inte använda register för att följa upp socialtjänstens arbete. Det är en av de viktigaste saker man kan göra för utsatta barn med problem.
Olika bakgrund
Paul Lichtenstein leder en forskargrupp med många olika kompetenser. I gruppen ingår medicinare, psykologer, sociologer, ingenjörer, statistiker och forskare inom bioinformatik.
– Vår forskning är verkligen interdisciplinär. Det är nästan en förutsättning idag och gör forskningen mycket bättre.
Forskarna har också ett omfattande samarbete med andra forskargrupper. De samverkar med flera grupper i USA, England, EU liksom med alla tvillingregister i världen. Men Paul Lichtenstein och hans kolleger har även ett samarbete med den svenska kriminalvården.
– Vi har många gemensamma doktorander och en av mina kolleger sitter där på halvtid. På så vis tar vi in frågeställningar från kriminalvårdens vardag i vår forskning. Bland annat studerar vi hur det går för barn till långtidsdömda.
Blyg person
Att berätta om sina forskningsresultat för allmänheten ser Paul Lichtenstein som en viktig uppgift. Flera av gruppens forskningsprojekt har också väckt stor medial uppmärksamhet. Ett exempel är hans studie om en gen som påverkar mäns benägenhet att knyta an till sin partner. Ett annat aktuellt exempel är den uppmärksammade studien om sambandet mellan schizofrenipatienter och våldsbrott.
Att framträda i media är dock något som Paul Lichtenstein gärna överlåter åt sina kolleger.
– Jag är en ganska blyg person som hellre sitter och klurar ut nya projekt. Häromdagen kom jag på en helt ny metod för att ta reda på om en medicinering har effekt. Då fick jag en kick, säger han och nickar nöjt mot sin whiteboardtavla där han skissat på idén.
Text och bild: Peter Tillhammar
